Det är snart ett år sedan jag åkte till Hawaii tillsammans med Linda. Tiden bara springer iväg! Jag saknar värmen, naturen och alla människor. Jag saknar att surfa, hoppa från klippor, bli brun på en dag, plocka fina snäckor, åka små flygplan, vandra i bergen, näcka i grottor, plocka bananer, gå i en av kyrkorna, simma med sköldpaddor, dansa hula på stranden och äta ananas.
Det jag inte saknar:
Lammet Eve som bräkte varje morgon
Orange jord som färgar av sig på allt
MYGG
Jag är mitt uppe i ett dator-bytande. Igen.. Dustin tar hem priset som sämsta kundtjänst.
 
Mitt i allt ska det lämnas in foton till riks-tävling, ordnas med blogginlägg och skrivas inlämning för VFU-kursen. Hjälp. Datorn tar en alldeles för stor plats i mitt liv.!
 
Idag har jag haft en riktigt skön dag på praktiken, med både experiment, högläsning ur Mio min Mio och målning av trolldegs-bokstäver. Läraryrket verkar ju ändå va nått!

Jag har alltid varit en mångsysslare. Typ 556 järn i elden. Impulsiva saker är lite av min grej. För två år sedan när jag försökte komma på nyårslöften och klockan var runt 23.58 bestämde jag mig för att ta jägarexamen. Denna vecka är det nått nytt. Efter en annons som dök upp i tidningen hoppade jag och mamma på en biodlingskurs. Varför inte? Någon gång ska man väl ändå ha nytta av sina kunskaper.
I fredags hade vi KU (Kyrkans Ungdom) i Sätila. Till en början var vi bara några stycken, runt 10. Jag hade hoppats på att flera av konfirmanderna skulle komma, men ingen var där.
Kvällen gick, vi åt tacos och fick goa diskussioner med vår präst Johan. Men jag saknade fortfarande konfirmanderna, jag hade ju bett och hoppats på att Gud skulle göra något med dem ikväll.
 
Senare skulle vi ha en lovsångsstund och Erik tyckte jag borde vittna. Han peppade mig och jag bestämde mig för att berätta om Miguel och Tobias (läs tidigare inlägg) och några andra tillfällen då Gud visat sig för mig. Eftersom jag inte planerat att säga något blev det aningen rörigt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för poäng. Men Gud ordnade det.
Precis när jag började prata kommer ca 10 konfirmander in i rummet och sätter sig längst bak. Bönesvar!
Jag berättade hela historien om killarna och lade fokus på hur Gud talade till mig. Just den gången handlade det om att Gud gav mig känsla. Jag varken hörde hans röst, eller såg ett budskap skrivit i eld. Det var som att jag helt plötsligt började tänka mycket på Miguel och bara förstod att jag skulle gå fram och be för honom.
 
Poängen jag ville få fram var att Gud kan visa sig på olika sätt. Jag berättade därför också om när Gud visade sig för mig på bibelskolan förra året. Här var det inte heller någon röst som ropade till mig. Nä, här fick jag stickningar i mina fingrar och började plötsligt tänka på en av vännerna i klassen. (Läs hela inlägget, är det gud som talar?). Det visade sig att Gud svarade på hennes bön, genom mig. Det är så fränt!