I fredags hade vi KU (Kyrkans Ungdom) i Sätila. Till en början var vi bara några stycken, runt 10. Jag hade hoppats på att flera av konfirmanderna skulle komma, men ingen var där.
Kvällen gick, vi åt tacos och fick goa diskussioner med vår präst Johan. Men jag saknade fortfarande konfirmanderna, jag hade ju bett och hoppats på att Gud skulle göra något med dem ikväll.
 
Senare skulle vi ha en lovsångsstund och Erik tyckte jag borde vittna. Han peppade mig och jag bestämde mig för att berätta om Miguel och Tobias (läs tidigare inlägg) och några andra tillfällen då Gud visat sig för mig. Eftersom jag inte planerat att säga något blev det aningen rörigt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för poäng. Men Gud ordnade det.
Precis när jag började prata kommer ca 10 konfirmander in i rummet och sätter sig längst bak. Bönesvar!
Jag berättade hela historien om killarna och lade fokus på hur Gud talade till mig. Just den gången handlade det om att Gud gav mig känsla. Jag varken hörde hans röst, eller såg ett budskap skrivit i eld. Det var som att jag helt plötsligt började tänka mycket på Miguel och bara förstod att jag skulle gå fram och be för honom.
 
Poängen jag ville få fram var att Gud kan visa sig på olika sätt. Jag berättade därför också om när Gud visade sig för mig på bibelskolan förra året. Här var det inte heller någon röst som ropade till mig. Nä, här fick jag stickningar i mina fingrar och började plötsligt tänka på en av vännerna i klassen. (Läs hela inlägget, är det gud som talar?). Det visade sig att Gud svarade på hennes bön, genom mig. Det är så fränt!
 

Kommentera

Publiceras ej